Nanoteknologi

Jag är en transhumanist. Jag förväntar sammansmältningen av forskningsgrenar på genetik, stamceller, hjärna, kybernetik och nanoteknologi, vilket kunde öppna dörren till permanenta förändringar i människogener och mycket annat. Vi kunde inte bara avröja genetiska sjukdomar men kunde också utföra förbättringar. Vi kunde utvidga vår intelligens, sensoriska förmågor, hållbarhet och överkomma åldrandet. Jag avskyr vår nutida religiösa och etiska kortsynthet. Vi borde ta människans öde i våra egna händer. Etisk reglering får inte förbjuda oss detta öde.

Jag är anglikansk präst. I min opinion är människolivet heligt. Jag välkomnar nanoteknologins medicinska potential men jag är bekymrad över rapporterna som påstår att den skulle användas för att förbättra mänskliga egenskaper eller implantera datorchips i hjärnan. Där tycker jag att forskarna lekar med vår mänsklighet eller försöker agera som en mellanhand för de rikas illusioner. Människans verkliga problem är moraliska och andliga misstag, och de kan inte ens teknologi förändra.

Jag är en av de lyckligt lottade som fått jobba vid det nya Institute for Soldier Nanotechnologies vid MIT (Massachusetts Institute for Technology). Vi sysslar med t ex att skapa en stridsuniform med inbyggd styrka – för att hjälpa soldater med att lyfta tunga objekt eller för att stelna omkring ett blödande sår. Jag vet att somliga människor är oroliga om att vi t ex använder nanosensorer för att utveckla övervakningen. Men vi måste göra det för nationella säkerhetens skull – någon kan vinna oss om vi inte agerar snabbt.

Jag gjorde min dissertation vid Harvards universitet men har återkommit till Indien, Hyderabad och etablerat mitt eget nanoteknologiföretag. Jag vill vara redo vid början vid den nästa industriella revolutionen och säkerställa att den äger rum också i Indien och Kina, och inte bara i USA och Japan. Många riskfinansierare har varit intresserade av mig eftersom de kan förstå att Indien har flera intelligenta människor som måste leva med betydligt färre inkomster än i USA. Det är också viktigt att Indien har mycket tillverkningsindustri, då det gör det lättare att tillämpa vår forskning.

Jag är fysiker. Jag jobbar vid ett nanoteknologiskt forskningsinstitut som forskar nanopartiklarnas potential att rena förorenad miljö genom att transformera skadliga sammansättningar till godartade. Jag blev fascinerad om detta jobb eftersom jag är väldigt bekymrad över miljöfrågor. Tyvärr hänvisar preliminära forskningsresultat till att dessa partiklar kan vid vissa fall vara skadliga för andra djurarter och möjligtvis människor. Risken är låg men ingen vet hur låg. Är fördelarna store än riskerna? Skall jag stanna i det här jobbet eller lämna det?

Jag är läkare. En patient kom till mig pga. hosta. Jag bad honom om ett blodprov för en genetisk test för att bestämma vilka antibiotika som bäst motsvarar hans genetiska profil. Jag förklarade honom att med hjälp av nanoteknologi kunde jag profilera hans gener i en stund. På utskriften kunde man lätt se vilket läkemedel som var bäst mot hans hosta. Emellertid visade hans genetiska profil att han hade en stor risk för en annan sjukdom. Mannen kom till mig endast p g a sin hosta; borde jag berätta honom resten av resultaten? Skulle han vilja veta?

Jag är verkställande direktör för InsulinNano plc som framställer små nålar som implanteras under huden för att automatiskt dosera insulin in i blodet hos diabetiker. Företaget grundades med hjälp av statens riskkapital för att hjälpa nanomedicinska företag att introducera produkter till markanderna. Efter att produkten blivit beprövad kommer efterfrågan vara stor. Men kliniska säkerhetsstudier har försenats och vi har brist på finansiering. Armén är intresserad av att utveckla våra nålar för att injicera biologiska antidoter till soldater på stridsområdet. Borde jag ta emot denna utmaning för att förbättra vår kassaflöd eller kunde det smutsa ned företagets medicinska syften?

Jag har utvecklat ett sätt att befästa läkemedel på guldnanopartiklar som kan passera genom blod, leta efter och förstöra sjuka celler men lämna friska celler intakta. En aktivistgrupp avbröt en av mina offentliga föreläsningar och skrek ”Hur vet du att du inte förstör fela celler? Guldpartiklarna kan också förorsaka cancer”. “Struntprat!” Jag svarade, “Vi har gjort genomgående tester på djur och såg inga biverkningar.” “Men du vet inte vad som kunde hända i människor", svarade de. ”Nej”, svarade jag, “men utan risker kan det inte bli framsteg."